Tyst som en pelikan satt jag vid mitt fönsterbord.
Utsikten var vidunderlig.
Nere vid sjön såg jag två… nej, tre vidunder. Det var unga djur som vågat sig ända fram till alskogsbrynet.
Matsalen, det var en gammal fabrikssal, och den var full av folk som surrade på finska. I en främmande stad. Man kunde köpa kaffe också.
Tre orangeklädda unga gubbar kom efter mig när jag gick ut. De talade om sitt arbete. Jag höll upp dörren för dem.
”Tack!”, sade en av dem.
Tack! På svenska! Mycket vänligt. Och sedan surrade de vidare på finska till lastbilarna med sitt.
Hur är det att vara igenkänd? Hur är det att vara iakttagen?
Det är två skilda saker. Att känna sig iakttagen är obehagligt, alls inte hemskt kiva. Att vara igenkänd kan vara välkomnande och varmt.
Hos den som drabbats av henne som hatar kan den enklaste gärd av vänlighet driva fram tårarna – speciellt om den kommer oförberett. Snart, snart – mycket snart – är jag dock hemma.
Fast jag nu är i en främmande stad.