Det var en pub.
Den hade uteservering och jag frågade artigt ägerskan om jag – utan kundrelation – fick sätta mig på en av deras bekväma stolar med utsikt över de avgående bussarna, medan jag väntade.
Det fick jag. (Jag är ju gammal nu, det hjälper.)
Vid bordet intill satt en man. Han var skäggig och han hade en röd mössa och ett stort stop framför sig. Han verkade mycket koncentrerad och jag såg honom inte röra en min. Inte heller lyfte han stopet en enda gång för att dricka. Bistert såg han ut att betänka sitt levnadsöde.
Då började det droppa. Ovanför uteserveringen fanns ett lätt tak och av någon anledning sipprade det vatten igenom. Det droppade just på mannens bord och mössa. Ibland droppade det svagt, ibland häftigare. Vädret var klart, någonting läckte någonstans.
Mannen rörde inte en min och inte sig heller. På den mörkröda mössan bredde sig en mörkare röd fläck småningom ut.
Tänk, tänkte jag. Tänk om jag ägde denna förmåga till koncentration och bortseende från det jordiska! Vad är det som åstadkommer det? Vad kan det vara för ölsort han dricker?
Men han drack ju inte.
Dropparna droppade, solen lyste och bussen lät vänta på sig. Min håg vändes till andra ting och mänskor i omgivningen.
Och nu var det visst min buss som långsamt närmade sig perrongen.
Då! Då hände det! Mannen med mössan blev plötsligt varse att en stor pöl bildats på bordet, att hans mössa var genomvåt, att taket droppade.
Han var inte en vän av stora åthävor. Han satte sig vid bordet intill i stället och fortsatte att tänka. Och jag, jag åkte min väg och såg honom icke mer.