När jag sist gick ut att vandra mötte jag, bland många andra, en perfektionist.
Vill man av någon anledning åsamka en sådan en sömnlös natt, är det bara att t.ex. skriva ett brev, e-post eller textmeddelande och lämna en mening oavsl
För sådant tål hon inte. Depressionens ohyggliga blommor växer i perfektionismens jordmån och hon vet inte vad hon vill. Så fort hon närmar sig något som hon önskat och längtat efter, mistar det allt sitt värde. (I detta är hon faktiskt släkt med Mida i de två föregående.)
Nu undrar den upplyste läsaren om de personer jag skriver om själva läser detta?
Nej, det gör de ej. Men jag måste medge att märkligare saker utspelat sig på jordens yta än att någon av dem faktiskt av en märklig ”slump”, som ateisterna benämner det osannolika, verkligen skulle komma att stava sig genom ovanstående.
Därför, och för att jag inte tål att se ens den ringaste varelse lida för min skull, må det då till slut varda utsagt: utad.