Jag befann mig i Borgå. Du på minnen rika stad.
Gedigna, gamla trähus. Lantdagen är upplöst men tsaren lämnade namnet efter sig: Alexandersgatan. Lundagatan – på den tiden hade man vänorter. Gymnasiegatan. Här slog nationalskalden barn.
Och bilen lämnar jag på Fredsgatan. I andra änden av den gatan bodde jag en kort tid innan ett dödsfall fick min far att tillträda en befattning i en annan stad.
Då var jag två år. Efter en kortare resa rusade jag fram till fönstret och enligt mina föräldrar utbrast jag bestört: ”Lekparken är borta!”
Men det var fel fönster.
Det är dagen före men gripen av stämningen satsar jag på en Runebergare i ett café i centrum. Tårtan är gjord enligt traditionellt recept, säger cafétanten – hoppas jag den inte är, jag kör.
Många äldre mänskor sitter kring borden. De skvallrar på svenska. Plötsligt når ett namn mig mitt i boken! En nära släkting… men det är bara i förbigående, inget ont, inget gott heller. Jag avslöjar mig inte, för…
En gång på busstationen i Kristinestad (bussen Närpes – Björneborg höll paus) satt ett gäng gubbar på samma vis och det är mycket länge sedan. Då skedde samma sak. Försynt gav jag tillkänna mitt släktskap med den nämnda personen – och det blev dödstyst. Inte en ölgubbe pep en gång. Röda i ansiktet sutto de och tego.
Ändå hade inte heller de haft något ont att säga om min farbror.
Nu är busstationen riven. Därför sitter de knappast kvar.