Nu har jag då mött henne.
Kvinnan som har allt.
Igår var dagen dimmig och grå. Förväntansfull ilade jag till hennes möte.
– Vad önskar du? frågade hon. Vad behöver du?
Och jag berättade. En sådan där liten sak, som man använder till det.
Hon vandrade omkring en stund och snart kom hon med det begärda.
Dessutom sänkte hon priset med femtio procent. Du får det för en euro, sade hon – det stod två på prislappen.
Under några års tid har jag närmat mig kv. s. h. a. med de mest olikartade önskemål. Alltid har hon tillfredsställt dem, drottningen av Lopptorget.
Bara en gång, det var för två år sedan, hittade hon inte den pryl jag ville ha.
Jag har grubblat på existentialisters vis över detta. Det är nog så, det måste vara så, att det inte var meningen att jag skulle ha det.
Eller kan det ha varit en liten vink om att ingen av oss dock är fullkomlig här nere? Ingendera av oss.