Om man inte kände till hennes bakgrund, kunde man gissa sig till den efter läsningen av, exempelvis, diktsamlingen The Wild Iris.
Men den bakgrunden kan den intresserade läsaren själv ta del av, någonstans. Hennes litterära släktskap med många äkta poeter är uppenbar. Det är rätt och riktigt att hon fått Tomas Tranströmerpriset, även om Louise Glücks metafysik är av ett traditonellare slag – när det gäller ordvalet. Hon blandar högt och lågt men inte i bjärta kontraster utan på ett naturligt sätt, som när hon låter blommorna tala med Gud eller själv talar med sin man under ogräsrensandet i den egna trädgården som är diktsamlingens innehåll. Konflikter i både vertikal- och horisontaldimensionen kläs och avhandlas i blomsterspråk.
Och ogräs finns, som bekant, överallt.