Sedan åkte jag vidare och styrde mina veckoslutssteg till lopptorget i den finskspråkiga staden. Jag brukar besöka det ibland.
Portarna var stängda. Snön låg orörd framför dem, trots att skylten förkunnade att det skulle vara öppet.
Under skylten stod en liten och ilsken kvinna i 44-årsåldern. Det såg ut som om hon också var på väg in. Hon hade en diskret, enfärgad kappa och mössa och vantar i samma bleka färg.
– Är lopptorget (kirpputori) stängt! sade jag förvånat.
– Vad! sade hon ilsket. Kyrkan (kirkko)? Om kyrkan är stängd?
– Nej, sade jag, jag undrar om lopptorget har slutat sin verksamhet?
– Jag vet inget om lopptorget! sade hon förnärmat. Hon satte armarna i kors och jag tror att hon hade håret i en stram knut under mössan.
Jag visade på skylten och förkunnade som min mening att det borde vara öppet nu.
Hon bligade misstänksamt på mig en stund genom lärarinneglasögonen. Sedan upprepade hon högt, mycket förnärmat och motvilligt:
– Jag vet ingenting om lopptorget!
Det lät som om nästa steg var att ropa på polis för att hon blev antastad. Hon vände demonstrativt blicken åt andra hållet. (Tyvärr fanns där endast en betongvägg varför hon inte kunde simulera intresse.)
Nå, det var ingenting särskilt med det och jag fortsatte. Eller det skulle inte ha varit något särskilt med det.
Men hon höll ett förskrämt litet barn vid handen.