Sin frånvaro är vad adventsljuset skiner och blänker med, där det inte sprider sin milda glans över bygden.
Det tomma fönstret är mitt. Jag har över huvud inte tänkt på saken förrän jag närmar mig det utifrån. I andra fönster lyser det alla. Ljusstakar, stjärnor, kringlander med röda och blå ljus hos samtliga fasadgrannar.
Och förresten äger jag inget sådant. Och hur skulle den tanken alls komma mig in? Det är inte hemmets fönster. Det är en glasskiva.
Jag tror att ljuset strålar klart där hemma i stället. Desto klarare.
Så låt mig slippa nu. Jag vill inte väcka mörkret.