Isaiah Berlins essä handlar dock om Tolstoj. Tolstoj var av naturen en räv, skriver Berlin, men han trodde att han var en igelkott.
Och i denna illusion tycks han på något vis avspegla hela den s.k. ryska själen.
Tolstoj var en rysk ädling som ville identifiera sig med folket. I Krig och fred är det – enligt Berlin – hans kungstanke att individen inte kan styra sitt öde. Därför föraktar han Napoleon, som företrädde den motsatta åsikten och ville förkroppsliga den.
Tolstoj predikade under sitt senare skede enkelhet och fattigdom och han ville förverkliga Bergspredikan i sitt eget och det ryska folkets liv. Han fick många anhängare; också i Finland.
Det fanns en liten koloni här i västra Nyland av tolstojaner. De fanns i Tenala – i samma lilla by, rentav, där jag själv en gång innehaft ett jordstycke som laga fång. De fanns, och finns, i Virkby i Lojo, där Arvid Järnefelt var en ledande kraft.
Men Bergspredikan kan inte förverkligas på jorden och kärleksbudet kan inte inskrivas i Finlands Lag.
Tolstojs litterära geni motsvarades inte av ett socialt geni. Han var ingen djupsinnig tänkare fastän han själv och många andra trodde det.
Hatet kan inte övervinnas med kärlek på bred front. Hatets manifestationer kan endast övervinnas med punktuella, uppfinningsrika och improviserade, rävaktiga eftergifter i igelkottarnas värld.
”En och en vi måste träda…” – detta skriver jag inte med tanke på miljarder potentiella läsare utan bara för dig: ”Vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.” (2 Kor. 5:10)