Men vart försvann alla de livsmedelsaffärer som fanns här förr, när jag aldrig besökte dem utan framlevde min tillvaro i barnslig förtröstan på att allt skulle serveras mig?
Här fanns ett café. (Det hette faktiskt Corona.) Nu säljer man maskiner.
På andra sidan gatan har butiken omvandlats till en privatbostad och gardiner hänger för skyltfönstren.
Den tredje affären har blivit ett tillhåll för jag vet inte vad – i snirkligt-silverne bokstäver urskiljer jag ordet ’modist’. Det måtte vara något slags tillpiffare som här skyltför sina utensilier.
Den fjärde affären är borta. Det var en kiosk, en riktig kiosk, ett hål i väggen som helt enkelt murats igen. Bland dess många egenheter fanns den att man saluförde Vasabladet.
Och här har en klinik för smådjur dragit in! Min tanke går till Topelius’ saga om myran som tappat ett ben. Kan en sådan uppsöka denna klinik? Och hur stora kan djur vara för att ännu hänföras till kategorin ’smådjur’?
Det hör inte hit!
Men det finns redan obemannade livsmedelsaffärer. Varför inte pröva på det här i (den blivande) obygden? Folk är för rädda och ängsliga för att stjäla, kamerorna behöver inte ens fungera, och det kan vara en utvald skara som ges tillgång till håvorna.
Och då drabbas knappast samtliga små av synkroniserad elektronisk spunk på en och samma gång.
Min imaginärt-virtuella konsultfirma städar bordslådorna idag och tipset är gratis.