Nu är den vår utbruten som E A Karlfeldt kallar höst.
På sommaren när här är hett och trångt, då är plagen fullsatt. Men i stormen, den svala och sköna, är den tom. Tidigt på morgonen möter jag dock ibland en medvandrerska, en enda.
Hon kommer från andra hållet. Hon har inte ens hund. Vid stenlejonen nickar vi lätt åt varandra och fortsätter framåtböjda.
Där ute skedde haveriet.
Varför skyr mänskorna stormen? Virus och minnen skingrar den.