Morgonen är kall men solig.
– Det är så hemskt, säger Persona. Hennes granne – lever hon eller är hon död? – har just förts bort från sin bostad, där hon uppenbarligen drabbats av ett sjukdomsanfall och blivit länge liggande.
– Det är så hemskt, fortsätter Persona, att bli gammal och ensam när ingen bryr sig om en. Alla borde ha någon som tar hand om dem. Jag tycker så synd om henne och alla de som…
Och i den stilen. Ett moln drar fram och skymmer solen. Så bryter Skuggan fram och hon fortsätter:
– Men jag lägger mig inte i. Jag har NN som kommer och besöker mig och det räcker för mig. Om det händer något, så märker han det och kan skaffa hjälp. Nej, jag blandar mig inte i. Alla mänskor har sitt. Bäst bara att sköta sina egna ärenden.
– Ha en bra dag! slöt hon sedan som vanligt sin dualistiska oration.