Hon heter M. och hon lät sig sugas med av centripetalkraften i den lilla bibelkrets som snurrat på en höghusgård i Helsingfors.
– Får verkligen [läs: lilla] jag vara med? undrade hon, tant i sjuttioårsåldern.
– Ni är alla så vänliga och snälla och kloka, fortsatte hon.
Det hade väl gått för sig om hon riktat orden bara till mig och bara en enda gång men berömmet gällde alla och det upprepades med ojämna mellanrum.
Ännu efteråt, när vi råkade mötas i trapphuset, fick vi veta hur utomordentliga vi alla var. Och hur omåttligt tacksam hon var över att vi värdigats uppta henne bland oss för en kväll.
Hon föreföll allmänt harmonisk, nöjd med sin tillvaro. Så kan man tydligen också leva med sin katt.
Bibelkretsen var sommarens sista. När vi tog ner taket, började regnet.