Grovt räknat har jag två underdrivare i min bekantskapskrets.
Den ene ringde mig just, han undrade var jag befann mig, jag sade att jag sitter vid mitt skrivbord.
– Så du är nästan hemma då? svarade han.
Han avsåg inget annat med detta ’nästan’ än att för säkerhets skull gardera sin utsaga mot alla tänkbara invändningar. De mest självklara utsagor och observationer framlägger han i frågeform och med inledningar som ”då kan man kanske säga att” eller ”det verkar som om”.
Priset tas dock av den andre underdrivaren, finskspråkig. Han berättade allvarligt om en av sina släktingar: ”Hän on vähän kuollut.” (Han har litet dött.)
Men hur rätt har han inte! Fransmännen säger: ”Partir, c’est mourir un peu… .” Det kan de ha rätt i när det gäller det världsliga men de har fel i fortsättningen: ”…mais mourir, c’est partir beaucoup.”
För en kristen död är ju bara att skiljas en smula. En aning. För en flyktig stund.