Det är smickrande, det är det förstås, när man från olika (flera än ett) håll uppmanas att dels skriva en bok om själavård, dels att offentliggöra sina minnen och erfarenheter från sådant arbete.
I grunden är det samma sak och uppgiften är därför omöjlig. Det återbesök i småstaden jag refererade (del 647) övertygade mig om detta. Inte har jag rätt att utlämna de agerande i de viktigaste episoderna.
Dessa bloggskriverier jag nedtecknat är ju i grunden falska. I vissa fall kan jag, på grund av sakens natur, vara exakt och detaljerad och sanningsenlig i ordens vedertagna mening.
I andra fall är jag bara sanningsenlig. Namn och kön och ålder och platser har bara baxats om för att inte möjliggöra oönskad identifiering.
Så till sist är ett enda fast, visst och orubbligt: det är för mina barn jag skriver.
De som hatet och meneden berövade mig.