Det är, tänkte, synd om henne jag.
Så bristfällig var hennes stavning och så hjälplös syntaxen. Viktiga ord och begrepp hade på sina ställen ersatts av sina finska eller engelska motsvarigheter. Det var svårt att förstå det hon skrivit och det var ändå viktiga instruktioner.
I en tid då majoriteten av den arbetsföra befolkningen åtminstone fått grundskolutbildning, har hon fått nöja sig med resterna från bordet. Hur inverkar sådant på en mänskas liv och hennes möjligheter i arbetslivet?
Försiktigt och på omvägar tog jag detta till tals. ”Döm om min förvåning” (ett stående uttryck i gamla Det Bästa).
Hon var pensionerad från en hög statlig och mycket välavlönad befattning! Hon hade haft chefsansvar för tiotals underlydande…
Axel Oxenstiernas ord till sin son runno mig i hågen. Skriv- och lässvårigheter är en sak, den bristande logik och tankeförmåga som kom till uttryck i skrivstycket ett annat. Tankens kraft och konsekvens saknades.
An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur?