Idag igen.
Som flyttmänska möter man allehanda. Och det är inget brott mot tystnadsplikten, ty situationerna är vanliga och många: man eller kvinna har bott i lägenheten i femtio eller sextio år, den äkta hälften har dött, nu är det dags för den nästsista flyttningen – den till vårdhemmet.
Så river jag upp hemmet, på begäran visserligen, och jag vet att varje möbel, varje tavla, varje bok jag bär ut, högst troligt medverkar till att förkorta flyttarens liv eller påskynda demens och ålderdomens sista förvirring.
Det är en nåd att stilla be om.
När man eller kvinna berättar för mig om sitt liv kan jag inte återgälda förtroendet. Hur skulle jag! Den stora ondskan, det stora sveket, meneden är ändå sällsynt.
Det är en nåd att stilla be om och det är en bön som blir hörd: mitt liv tar slut. Det är med en absurd och växande munterhet av en särskild sort – en sådan som Augustinus talar om – som jag märker att de dagar som återstår blir allt färre. Den våldsamma längtan efter dem som togs ifrån mig, värken i hjärtat efter sveket: allt tar slut. Jag behöver inte påskynda det, det kommer ändå.
Livet är barmhärtigt inrättat, döden en sömn. Och när jag vaknar –