Att jag återkommer till ämnet, beror på att jag bytte tankar med en Vän.
Det var skrämmande att dra sig till minnes alla jag kände, och några hon kände, som Alkoholen tog och förde bort. Nu när jag lämnat orten. Man stod på stranden och såg dem driva bort, utom räckhåll, utom räddning. Ingen livboj nådde dem.
Själv stod jag en tidig morgon i en bilkö på väg till kommunens centrum. Polisen hade stannat alla bilister och nu gick de från förare till förare och beordrade dem att blåsa i alkometern.
När de kom till min bil, gick de förbi. ”Kör vidare!”, vinkade polisen bara.
Så tycks man då ha blivit känd som nykterbult på orten.
Vi mindes och räknade, påminde varandra om de sorgliga skepnaderna. Och senare på kvällen ännu ett samtal i telefon: han var nykter nu, igen. Om några dagar är han antagligen åter redlöst berusad och övernattar i en cell eller på sjukhus.
– Herrn! sade han i föregående inlägg. Herrn! Har herrn några slantar…
En obol räcker.