Trofim Lysenko, den av Stalin goûterade sovjetiska biologen, lärde att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Det ledde till bakslag för ryskt jordbruk när genetiken fick ligga för fäfot i forskningen.
Inför kommunalvalet är vägkanterna fulla av numrerade ansiktsbilder på de förhoppningsfulla. En i mängden är en f.d. toppidrottare som nu siktar på en politisk karriär.
I gatuvimlet i en annan stad ser jag honom komma raskt gående. När vi möts, sprider sig ett igenkännande över hans anletsdrag. Han hälsar glatt på mig, av alla mänskor, och fortsätter sin vandring.
Inte känner jag honom, inte har vi någonsin träffats!
Men Trofim Lysenko kanske kom på något ändå. Kanske kan minnen hoppa i arv?
För det märkliga är att jag kände mannens mor! Vi förde långa samtal när han ännu var i början av sin karriär och senare har jag sett bilder i medierna där hon sitter i publiken och hejar på sin son. Men aldrig träffade jag honom!
Långa morgonpromenader är stimulerande. Men snart är klockan nio och jag måste, efter bästa förmåga, återgå till nyktert och vardagligt tänkande igen.