Jo, den fortsätter såhär:
Där står det hvita, marmorsvala hus,
i hvilket jag vill bo.
Där silfverpoppeln har det högtidssus,
som hägnar med sin ro.
Ack världens vägar, jag är trött på dem!
Jag hör det dunkla krafvet
mot längtans Ithaka, mitt hjärtas hem,
min hvita ö i hafvet.
På hemfärd stadd jag lyssnar så förströdt
på lifvets lust och larm
som på en man som af en slump mig mött
och håller fast min arm.
I bröder, än jag går som en bland er,
men ren mot slag som smekning
med afskedsstundens gåtfullhet jag ler.
Jag har gjort upp min räkning.
Blott starkare förnimmer jag hvar dag
den manande musik,
som eko är af kvällens böljeslag
emot min hemös vik.
Jag drömmer lutad öfver skeppets toft.
I skum delfiner skalkas,
än syns ej ön, men luftens mandeldoft
förtäljer, att jag nalkas.
Goethe skrev på sin tid: ”Ich hab mein Sach auf Nichts gestellt.” Men sensmoralen i den dikten var att hela världen tillhörde honom.
För Levertin är världen förlorad för honom och han för den.
Oplanerat fick jag ett samtal nu under nedskrivandet. Det kom just från en man som håller fast min arm, en drinkare vars många ”en sak till innan jag slutar!” också förde mina tankar hit.
Så långt Levertin och Goethe. Paulus skriver: ”Jag dras åt båda håll. Jag har en längtan att bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det mer nödvändigt att jag får leva kvar här i kroppen.” (Fil. 1:23-24)
Hur doftar mandelblom? Säg mig, hur doftar mandelblom?