-Jag befinner mig mellan sextio och döden!
Sade hon med ett elakt skratt. Elakt? Ja, det var elakt.
Hon kunde ju ha sagt: mellan sjuttio och födseln. Eller: mellan den första och den andra barndomen.
Men elakheten var nog avsedd för henne själv, det var en bitter elakhet: livet blev inte vad hon tänkt sig, drömt och hoppats.
Att det så är för många, är tragiskt. Ännu mera tragiskt är att det i vår närhet finns Korsspindlar, som dag efter dag, år efter år, bevakar andra mänskors liv för att se till att ingen ljusning någonsin kan skönjas. Ingen försoning. Ingen förlåtelse.
Tills dessa offer jublande utbrister: jag befinner mig mellan sextio och döden!
Snart är jag fri.