Det gällde alltså några rader om ”undergångsprofeter, feminister, statystörtare och konspirationsteoretiker”. Damerna först.
Feminismen som ideologi har våldet, mordet, barnamordet i centrum. Alla de stora feministiska organisationerna och rörelserna nämner bland sina främsta mål kvinnans rätt att mörda det ofödda barnet.
Jag nämnde tidigare Kallocain av Karin Boye. Den känslokalle Leo Kall lever med sin hustru i den yttersta polisstaten, där äkta makar också är varandras angivare och dag och natt övervakas av ”polisögat och polisörat” i sina bostäder. Leo Kall är sanningsserumets uppfinnare, det som skall befästa statens yttersta och gränslösa makt över individen. Han misstänker otrohet – en motsägelsefull känsla i en stat utan känslor – och med våld ger han också hustrun Linda en spruta. Hon tvingas bekänna allt men där finns inget främmande att bekänna. Hon har inte älskat någon annan. Hon har älskat utan beräkning. Om födelsen av deras tredje barn säger hon:
-”Inne i mig levdes ett väsen fram – och det hade redan drag – det hade redan egenart – och jag kunde inte förändra den. – – – Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup –.”
Denna naturliga och äkta känsla kontrasterar hon själv mot det hon borde känna och tänka i den totalitära staten:
”-Så länge måste jag tala, och ändå vet jag inte om du förstår mig. Jag menar: om du förstår att det är något under och bakom oss. Att det skapas i oss. Jag vet att det här inte får sägas, för det är bara Staten som äger oss. Men jag säger det ändå till dig. Allting är meningslös annars.”
Hon jag mötte hade kommit till en feministisk trosövertygelse genom en bok, likgiltigt vilken. Genom den, sade hon, hade hennes ögon öppnats och hon förstod och begrep nu världen på ett annat sätt.
Ja, verkligen: på ett annat sätt. Men inte som Linda utan som Leo Kall, hennes motpol. Feminismens lära är fruktansvärd. I dess utrerade former verkar den, som alla våldsideologier, till sist för att förslava kvinnan och döda allt det som tro, hopp och kärlek skapar i vår värld. Och livsfrukten, barnet, är en cellanhopning som kan slaktas efter behag.
Vi är inte lika och de som med våld vill göra oss sådana, med medicinska åtgärder eller propaganda eller andra tvångsmedel, arbetar för en värld som liknar Karin Boyes grymma framtidsvision.