Говорили, что на набережной появилось новое лицо: дама с собачкой.
Så börjar Anton Tjechovs berömda novell Damen med hunden.
Det är naturligt att uppdykandet av en dam med hund väckte uppmärksamhet på den tiden. Varför skulle vuxna mänskor gå omkring med djur i koppel?
Nuförtiden är det snarast avsaknaden av hund som fäster ens uppmärksamhet vid främlingar. En tidig morgon är det få mänskor ute – men de som är ute, är det med hund.
Dessa små och fyrbenta skällverk fyller rimligen inte någon annan funktion än att tära på världens miljö och knappa resurser. Det finns visserligen också nyttohundar: men jag talar om de små och ulliga, vita halvpudlarna som tvingas umgås med dessa mattar. (Och hussar, när dessa tvingats alternera.)
Ja, man kan inte ta tal om överbefolkning eller fattigdom på allvar när dessa varelser har egna varuhus för allsköns utensilier som mattarna prackar på dem. Och vart försvinner djurskyddsideologin, när keldjuret förses med alla möjliga, löjliga utstyrslar och fotograferas och avbildas i medierna med inbillade prat- och tankebubblor?
Var är djurets rätt till värdighet?
På en granngård finns det en liten inhägnad för en sådan bjäbbande varelse. Jag drömmer (drömmer) om att gå dit en mörk natt, befria den animerade ulltappen, visa den på skogsbrynet och viska i dess öra: ”Va’! Va’ dove ti porta il cuore!”