”Ingmars” fiktivitet vinner i pregnans och skärpa då den kontrasteras mot verkliga tantens verklighet.
Jag kallar henne Realia. Hon är en av de vinterbadande äldre damer som kommer tidigt på morgonen men i motsats till de andra anländer hon i bil, en välputsad bil. Hon banar sig väg till stranden, om det är snö, och ställer sig mitt på bryggan och delar ut förhållningsorder. Hon bär även munskydd nästan ner i vattnet.
Toge man tio tanter, däribland henne som en gång var min lärarinna i första klass, skulle det inte innebära någon svårighet för en betraktare att snabbt avgöra vem i hopen som hade lärarinnans yrke. Så bär vi våra yrken med oss.
Tror jag att verkliga tanten också har varit lärare. Realia kan inte underlåta att instruera sina medsystrar i allt: just nu naturligtvis särskilt i bekämpning, inte av coronaviruset, utan av ”covid-19”.
Därför vågar jag inte komma de badande så nära att jag uppfattar alla Realias instruktioner. Men stranden är jämförelsevis långsträckt och jag åser spektaklet på avstånd.
De andra verkar att inte bry sig mycket om informationskampanjen. Det är Realia tydligen van vid, hon är dock redan gammal vorden. Alla är nöjda och vattnet är kallt.