Två av grannarna är förfalskade.
Det innebär att det inte är sitt eget namn de har på dörren. De har valt att bo i bostäder med en tidigare invånares namn. Utan att vara medvetna om varandra, för de talar olika språk.
Att vara anonym har sina fördelar ibland, särskilt om man är ensam om sitt borgerliga namn i landet – kanske i världen? I det ena ovan relaterade fallet gäller det en man som räknar med att han skulle få ännu mindre ro för besökare om han var lätt att hitta. I det andra fallet – ja, inte vet jag.
Dock drivs anonymiteten till absurditeter. Jag gick med ett hitteföremål till den plats där jag visste att tapparen vistats.
Man fick inte säga om han var där. Man fick inte berätta om han saknat föremålet. Man fick inte ge ut telefonnummer eller andra kontaktmöjligheter. Man kunde naturligtvis inte ta emot föremålet, för då kunde jag ha dragit Slutsatser. Man kunde inte nämna några anhöriga, vänner, släktingar, ovänner. Allt detta på en liten ort, där alla känner alla.
Utom en.
Förr i världen fanns det hittegodsbyråer eller polisstationer att gå till. Nu har servicen förbättrats så att alla sådana inrättningar försvunnit från orten.
Och det är därför den ligger där på bordet. Den är inte min!