Han har ungefär lika många barn som jag av vardera sorten. Jag undrade vad de har för sig nuförtiden.
Sönerna studerar olika ämnen på olika nivåer. Han redogjorde ingående för deras ämnen och framgångar och motgångar i karriären. Han berättade också om deras hobbyer och resor och annat.
-Och döttrarna? insisterade jag.
-Nja, sade han. Han trodde att de också studerar… han visste inte riktigt vad men han visste vilken stad de bodde i, och visst ringer de ibland. Men, sade han, du vet hur det är! Vi fäder, vi är ju mest intresserade av vad pojkarna sysslar med! Flickorna är alltid mera främmande för pappan…
-Pass, ursäkta! hade jag sagt, hette jag Munter.
I det fallet råder en absolut jämlikhet som står över och bortom all jämlikhet. Hur kunde ett barn vara av mera intresse eller stå mig närmare än ett annat? Och – det frågade jag inte honom – hur skulle jag kunna sörja ett av dem mindre än de andra, sedan hon som hatar manövrerade dem från mig?