Skriv- och svårläsigheter är ingenting att skämta med och att jag så gör, ursäktas endast av att grannen själv skämtar med sina.
Han har nämligen ett arbete där han förväntas kunna placera ut bokstäver i rätt ordning. För att lyckas med detta har han olika strategier. Framför allt gäller det att kontrollera allt på nytt, gång på gång och med färska ögon. Och han tog själv denna sak till tals.
Det är ändå i mitt tycke ett lindrigare besvär än det inre tvånget att genomföra ett antal noggrant bestämda rutiner vid olika mindre göromål under dagens lopp. Detta lider en annan granne av.
Innan hon lämnar huset måste hon kontrollera att spisens plattor är stängda. Två gånger, flera gånger. Detsamma gäller andra elektriska apparater. Stöpseln måste också vara utdragen (hur säger rikssvenskar det där?) på alla elektriska apparater i hushållet. Är nycklarna med? Är fönstren stängda? Är fönstren alldeles säkert stängda?
Ändå låter sig hennes oro förklaras med förnuftsskäl om man anstränger sig hårt. Det gör inte den tredje grannens likartade besvär – de är nämligen förenade med talmystik.
Det är tre grannar från tre olika hus i staden jag talar om – jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara för dem att leva nära varandra och tillsammans. Jo, jag kan det men tiger.
För det vore att vrida med deras handikapp.