Han har snö i hjärtat. Hans hjärta är fullt av snö.
Och vad hjärtat är fullt av, därom talar munnen. Så kommer det sig att han hejdar mig tidigt på morgonen denna Ovädrets dag.
Jag har ju inget med saken att göra – så inleder han sin monolog. Men han vill berätta. Han vill berätta att grannen skuffat snön dit, där den egentligen inte har att göra, och att han arbetat med snöröjning i staden i trettio år, och vet hur det förhåller sig. För det finns två skilda infarter här, och den ena belastas av rätten att föra snön dit, den som nu är där, och den borde vara här och när han sade det åt den andra plogföraren, svarade denna att… nej, jag hänger inte med.
Men det gör ingenting. Det viktiga är att han får berätta och det gör han med hög och forcerad röst och trots allt vid gott humör. När jag ställer mig som om jag ville gå vidare, blir hans röst nästan vädjande. Han vill först få mig helt övertygad om att han verkligen har rätt!
Och även om jag just ingenting säger, lyckas jag uppenbarligen till slut överföra känslan av att jag håller med honom fullkomligt i varje enskild flinga som nu faller, fallit och skall falla.
Nöjd äntrar han åter sin lilla traktor.
Men det var om Lagerkvist jag skulle skriva. Vi jordevarelser uppehålls av allt möjligt. Jag sade ju att det går långsamt nu! Vi har, möjligen, inte bråttom.