Seltsam im Schnee zu wandern, skrev han nästan, han Hesse. Einsam ist jeder Mensch. Men mindre einsam än vanligt idag för detta spektakulära fall av snö lockar dock fram kommentarer från de få motkommande utevandrarna.
Att vandra i snö i drömmen, det är – kanske det finns individuella variationer – för mig att vandra utan mål och fäste. (Fröken Smilla Freud kan berätta mera om tolkning av nederbörds olika framträdelseformer men jag för nattbok ibland så jag vet.)
En långtradare har fastnat i backen. Den kan inte köra framåt och inte bakåt därför att det är stopp i korsningen däruppe. En annan långtradare står på tvären där.
Jag agerar trafikpolis en stund, viftar några bilar i trygghet på vänster sida av vägen när jag ser att det kommer ingen från det andra hållet. Sedan halkar jag vidare.
Tunneln tog slut. Den tunneln; det kommer väl nya. Men det var om en läsupplevelse jag egentligen skulle berätta. Allt går så långsamt nu. Hennes som hatar inre liv – eller inre död – har verkligen beskrivits och till pappers satts.