Jag har talat med fyra damer.
De är alla privatföretagare på orten och i våras höll de sina företag stängda för en längre eller kortare tid för virusets skull.
De – som sammantagen reaktion – blev närmast ivriga att berätta, när jag ville veta mera än bara det ytliga. De verkade uppriktigt glada över att bli till- och utfrågade.
Alla fyra hade en positiv syn på avbrottet. Man – i detta fall kvinna – var flexibel, man tog semester på våren i stället för på sommaren eller passade på att genomföra en renovering eller större omändring i lokaliteterna. Det är som om den påtvingade pausen gav dem bättre överblick och ett energitillskott i stället för tvärtom.
Och för alla fyra hade affärerna gått minst lika bra, eller bättre, sedan de fick öppna på nytt. Ingen klagade, ingen var missnöjd, ingen avundsjuk på någon annan.
Kanske är ”naturliga” katastrofer lättare att hantera än illojal konkurrens eller andra avbräck på grund av mänskliga svagheter.
En äldre vän med erfarenhet sade till mig att det är lättare att mista sina barn genom döden än genom en hustrus svek. Jag stängde livet för årtionden den gången och jag väntar ännu på att få öppna det igen.