Det var en vän på nätet som frågade.
-Ursäkta, sade han, men är det så att ditt inlägg har tagits bort?
Han hade läst det, och gillat det. Och platsen där det publicerats borde ha varit öppen för olika åsikter.
Jag hade inte formulerat mig sårande eller olämpligt. Men jag var – bara borta.
Det kan göra detsamma, denna diskussion var inte livsavgörande för mig. Men att raderas ut är en bekant känsla.
Det började med att det kom brev från henne som hatade där hon skrev om ”vi” och ”oss” – och då menade hon sig själv och barnen. Vi tycker. Vi vill. (Du hör inte till oss.)
Först senare fullbordade hon sveket. Men det var så det började, det ofattbara…
Ja, denna gång var censuren i sig inte alls av större betydelse för mig, min vän verkade mera upprörd. Men den rörde vid strängar som spelade på den allra djupaste smärtan.