Det är skamligt hur man ignorerar månen.
Innan någon mänsklig hand satt sin fot på den – före 1969 – stod den kanske högre i kurs. Nu är det fullmåne och jag träffar i alla fall en lunatiker.
Hon säger att hon inte kan sova när det är fullmåne. Och när hon äntligen får blund i ögonen, blir sömnen orolig och fylld av märkliga ting som väcker märkliga tankar.
De skrämmer inte, säger hon, men de är inte heller behagliga. De är surrealistiska, just som en målning i den stilen, och de är meningslösa.
Och ändå är hon även jungian och talar om anima och -mus och om det kollektivt omedvetna.
Nu lyser den in genom fönstret och jag tänker på den månpoesi jag läst. Allt från Södergrans bevittnare av blodsdåd och Ferlins hej måne! och fröjd i Gamla stan.
Till månen som blott ser på och förundrar sig över dårskapen och ondskan – Korsspindelns och andras.