Jag stannade en polis.
Denna angenäma omkastning av de sedvanliga rollerna förorsakades av rök. Röken emanerade från motorn och den steg upp på insidan av vindrutan.
Han stannade sin motorcykel men kunde intet hjälpa.
-Ring bogseringen! upprepade han bara, enständigt och ganska enformigt. Sedan for han. Han hann också uppmana mig att under inga omständigheter köra bilen en meter längre, varför jag flyttade den först när han var utom synhåll. Tvåhundra meter, synnerligen lagvidrigt längs en gång- och cykelväg, till en tryggare plats. Rökutvecklingen minskade sedan när motorn stannats.
Det finns många positiva saker med ett bilhaveri. De två översta på listan är fdf. att jag fick mig en mycket lång promenad, frisk luft och ny och förnyad kunskap om min förra hembygd. (Mera om detta i nästa avsnitt.) Fda. var det ett befriande haveri.
När man skaffar en gammal och begagnad bil för ett billigt pris är det nämligen inte helt okomplicerat att den går som ett urverk i många tusen, tiotusentals kilometer. Så förväntas dylika bilar inte bete sig.
Varför föraren med det vidskepliga tänkande som är inbyggt i den mänskliga naturen ständigt väntar på den Stora kraschen. När motorn slutgiltigt skär ihop och bilen måste släpas till skrotning av en dyr bärgningsfirma från avlägsnast tänkbara avkrok.
Så detta lilla fel fick mig att andas ut. Och in av den friska höstluften.
P.S. Det var ett litet fel. Dock ett fel.