Sexton-sjutton, tänker jag. Så berättar hon att hennes far är nästan nittio.
Och till sist framgår det att hon snart fyller trettiofyra. Men naturväsen åldras inte som vi.
Och hon kommer från ett annat land. Varför kom hon hit? Helt enkelt för att hon ville det, just till Finland av alla världsens länder. På samma sätt som hon strövar i skogsdungarna i sin trista förort och gör fynd som få andra skulle förstå att uppskatta till deras fulla värde.
Nu har hon plockat en bukett fyrklöver men tappat dem i gräset. Hon klagar högljutt och sorgset. Jag hjälper henne att återfinna de flesta och hon återvinner genast modet.
Var är hennes hemort, hennes familj och hennes vänner i det forna landet? Dem lämnade hon. De räknar inte heller med henne och frågar inte efter henne. Hon har andra värden i livet än pengar och karriär, som är allt de räknar med.
Till sist avbryter vi letandet och hon går upp till sin höghuslägenhet – en bekantskap i förbifarten, jag hjälpte henne bara att leta efter lyckogräset. Det är underligt att tänka sig att hon inte bor i ett träd i skogen, i ett dike eller en betongtrumma. Och att hon sköter ett ordinärt arbete med bestämda tider och lagstadgad semester.
Men jag kan berätta att hon har en sköldpadda och att hon är landskvinna till Momo.