Inte sedan Eugen Schauman sköt Bobrikov har jag sett så många utryckningsfordon på en och samma plats. Och brandmän, ambulanspersonal och poliser.
Det ser inte ut att vara någon stor olycka. Bara en person verkar ha suttit i den bil som nu dras ut ur trafiken och fordonet är inte så illa tilltygat. Han eller hon kan ha klarat sig oskadd. Men det är rusningstid, det är en livlig korsning och det pågår broarbeten och vägförbättringar på flera platser i närheten: alla dessa orsakar redan i sig själva köer.
Att stå i bilkö och vänta har trots allt också sina agremanger. Nu hinner jag blicka både till höger och till vänster och varsebli ting jag aldrig sett förut. Den där stigen mellan träden under bron… vart leder den månne? Där är ju en bäck på andra sidan! Och ”världens minsta hus” från min barndoms bilfärder är försvunnet…
Nu viftar han att jag kan köra.
PS. Den inledande satsen tål en strängt formallogisk analys men inte så mycket mera. Tvärtom förhåller det sig med livet självt.