Det finns en sjö, där äldre tanter hoppar jämfota på bryggan av ilska.
Det där var licentia poetica, det, och det betyder att små överdrifter må tålas. Jag kan nämligen inte med bestämdhet hävda att båda hennes fötter momentant var i luften samtidigt. Inte heller var hon flera.
Objektet för hennes ilska var två. Unga damer som flöt omkring på en plastsak och vilkas språk vimlade av omnämnanden av en anatomisk term. Den var det som retade tanten.
Rätt så men hon får svårt att motivera sitt utbrott, liksom lärarna i skolan. Har man en gång lärt barnen att allt till anatomin hörande kan och bör omnämnas utan inskränkningar, kan man inte längre förklara varför det är mindre förargelseväckande att säga exempelvis ”voi stortå!” eller ”voi arachnoidea!”.
Och dessa moraliska tanter drar sig tyvärr inte själva för det som värre är och i strid med de första och främsta buden: att utan from avsikt och utan eftertanke åkalla Herren Gud.