Det finns en sjö, där alla sinnen öppnas i stillheten. Man ser det man ser men också ljud i fjärran tycks en höga och klara.
Luktsinnet lär inte försvagas med åren, jag har själv noterat att mänskor i hög ålder bevarat det intakt. De hör dåligt, de ser just ingenting, men de vet vilka maträtter som tillagas hos grannarna.
Så minns vi också stank, lukter och dofter från tidig barndom och en enda fläkt av dem kan överväldiga en med minnen.
Det var två unga kvinnor vid stranden som svepte sina badlakan omkring sig och gick. Och jag, som mötte dem, förflyttades tjugofem år tillbaka i tiden, till en marina i den åboländska skärgården.
Varför? Vilket namn bar doften, uttryckt i varumärken eller material? Det vet jag inte. Bara att just detta luktvatten för mig och för alltid förknippats med den platsen – och med havet och båtarna, med ångor av bensin och olja.
Inte nog därmed, det var en serie av doftsensationer denna stilla kväll. I skogen den våta, sandiga jorden – som förde mig till en källare i min barndomsstad. Oljan och bensinen – varifrån nådde de ångorna mig? Det vet jag inte heller men nu befann jag mig i en långsamt tuffande liten motorbåt med mor och far och syster i österbottnisk skärgård.
Och vågorna blir högre då vi når öppen sjö – se, där är fyren!
Var? Var?