Det finns en sjö, den kan också kallas ett träsk men den äger inte den fläkt av lätt naturmystik som berättigar till benämningen tjärn och det vore en förolämpning att kalla den en göl.
Henry David Thoreau skrev om skogsliv vid Walden. Markerna kring hans ’pond’ uppläts av hans vän och gynnare, filosofen Ralph Waldo Emerson. Det är därför kanske en något överdriven bild Thoreau ger av sitt självtillräckliga liv där på naturens villkor.
Det hindrar inte att många av hans iakttagelser och reflexioner är träffande och sanna eller att de låter sig appliceras på livet vid den sjö jag dväljts invid.
Thoreau skriver någonstans om mänskor som länge planerar en resa som kanske aldrig blir av, i brist på medel av skilda slag. Varför ger de sig inte i stället genast iväg?
I de banorna går tankarna hos M., en sjövän som förklarar att insikten om att hon närmar sig livets slut gör att hon njuter av varje dag och formligen kastar sig in i nya upplevelser och sammanhang.
Hon uppmanar mig att göra sammalunda. Bästa läsare, jag kan avslöja för er båda att jag har endast ett ofullbordat projekt att fullfölja och det är något som inte står i mänsklig makt. Bara Gud kan förvandla henne som hatar och ge mig mina barn åter.
Jag väntar vid min sjö medan åren lider.