Det finns en sjö, där finns mycket som är förbjudet genom kommunens visa förordnanden och anslag.
Man får inte meta här.
Man får inte dyka här.
Man får inte göra upp eld.
Man får inte ha med sig en hund eller andra sällskapsdjur.
Tidigt på morgonen finns här bara en liten flicka som metar på bryggan. Jag nämner först det sällsynta fågelparet för henne men frågar sedan försiktigt om hon vet att det är förbjudet att meta här?
Hon nästan niger. Nej, säger hon. Och: Tack att ni berättade det för mig!
Jag går och hon fortsätter lugnt att meta tills en av kommunens arbetare råkar komma. Han sätter stopp för det.
En man med fyra pojkar i sju-åttaårsåldern går ut på bryggan och han uppmanar militäriskt dem alla att dyka. Inte bara från bryggan, utan han låter dem klättra upp på räcket för att få högre fallhöjd i det grunda vattnet. ”En riktig man vågar!” halvskriker han åt den som tydligen är hans egen son. (Även om han bryter nacken?)
Den varmaste dagen är det en grupp varmt påpälsade invandrare som gör upp en öppen eld för att grilla. Snart kommer två poliser till platsen. Efter högljutt men inte ilsket parlamenterande släcks elden.
Sist kommer en ung kvinna som med rak rygg och hög näsföring sitter och läser på sin filt i timmar. Hennes hund påminner ibland morrande de andra om sin existens men ingen säger något. Det syns på flickans arrogans att hon ändå inte skulle begripa en tillrättavisning. Hon gör som hon vill för att hon är hon.
Sjön är bara vatten och gör varken ont eller gott, den bryter inga förbud men uppfyller inte heller aktivt lagen.