Jag skrev om hemlängtan bort för några inlägg sedan.
Nu är det ett svårtolkat myndighetspåbud som gör att kvinnan med barnet – på finska – frågar mig vad plakatet egentligen innebär. Jag begriper inte mycket mera där jag står och läser. Men på hennes blus finns namnet på ett företag i Österbotten.
Och långt från denna ort öppnar några enkla repliker snabbt en värld av gemensamma bekanta och nästan, nästan släktskap.
Eller man kunde kalla det släktskap. Det är inte bara blodsband som konstituerar sådana, utan än mera gemensamma livsomständigheter, erfarenheter och åskådning.
Hon konstaterar också att hon – vi – nått en ålder då begravningarna är flera än vigslarna. Liksom jag kan hon inte svara på frågan varifrån, från vilken ort, hon kommer. Men hennes färd startade i öster.
Vad finns längre kvar? Hon berättar att hon på sommaren varje dag kommer till denna plats för att betrakta vattnet, fåglarna och skogen.
Så går hon hem och barnbarnet. Det gör jag också – i betydelsen ”lämnar denna plats” – när jag satt denna punkt.
Sjön och skogen stannar.