(Den lilla grå bloggätaren har ätit upp dagens inlägg! Jag måste återskapa det.)
Kalla honom Nygård. Han bodde i alla fall i en av de tristaste och mest förfallna förorter jag sett i huvudstadsområdet.
Han fanns inte i offentliga register och jag behövde nå honom i ett angeläget ärende. Jag hade kört hem honom en gång och visste i vilket hus han bodde. Han var inte hemma och jag skrev en lapp med mitt telefonnummer, förklarade ärendet, uppmanade honom att ta kontakt och lade det i en postlucka som hette NYGÅRD.
Efter en stund ringde det. Det var fel Nygård, så kallade han sig. Jag försäkrade honom att han säkert var rätt Nygård men det var bara ur min begränsade synvinkel han kunde ges detta epitet.
Men Nygård avslutade inte samtalet. Jag fick veta mycket om honom: han berättade hur länge han bott där, hur han kommit dit, hur… en hel livshistoria.
Samma dag besökte jag en äldre kvinna som hade bokhyllan full med onödiga, olästa faktaböcker och uppslagsverk. Säger man ”nej” till en telefonförsäljare får man ingen pratstund.
Ensamhet är förödande.
PS. Den i alla bemärkelser rätte Nygård bodde i ett likadant hus bredvid.