En mänska är som gräset eller blomstren på marken och när man ser efter hennes plats, är hon icke mer.
Bland virustidens få besök gavs nu ett av en man från min gamla hemort.
-Är han ännu frisk och stark, lever hon? undrar jag med många namns nämnande.
Och ibland blir svaret nekande.
Ju äldre man blir, desto större andel av ens släktingar och vänner är det som överflyttas till de bortgångnas skara. Men när man gör ett besök på platsen, förvånar det också att samma gamla ansikten syns i gator och gränder.
Han står på samma plats som förr och betraktar livet omkring sig. Hon vandrar samma väg som förr vid samma tid. Han sitter och skvallrar med samma dystra gäng som förut.
Denna mänskliga tröghet är illavarslande för det jag väntar på: den stora förändringen. När hatet faller av henne som hatar som en avlagd klädnad, när hon bekänner och ångrar sitt brott.
Den stunden kommer när jag återser de förlorade. Det allt mera osäkra är bara svaret på frågan: På vilken sida graven?
Men nu har min besökare åkt hem och det är vardag igen.