–Papagena!
–Papageno!
’Bjäbba’ är inte rätta ordet, ’gläfsa’ kommer litet närmare och finskans onomatopoetiska ’räksyttää’ ger akustisk tilläggsinformation.
Kanske kunde man tänka sig två grova sandpapper framföra operadialogens milda gnabb i ännu snabbare tempo och mycket högljutt. Det var så de små hundarna framstod för mina öron.
Men för hennes? Hon log bara belåtet och lät dem fortsätta att väcka det morgontidiga grannskapet. Varför inbillar sig hundtanterna att det är en nådigt beviljad förmån att få dessa rackor kring fötterna på en stilla promenad? Varför tror de att det är som ljuv musik för trötta veckoslutsmänskor att väckas av slikt?
När jag var mycket liten, trodde jag kanske att det verkligen fanns tankebubblor som i Kalle Anka. Kanske trodde jag också att någon kunde se deras innehåll.
Men nej, ingen finns som ser vad jag egentligen skulle ha velat göra. De ser bara att jag log, jag också, och slutligen gjorde mig loss.