Min håg vandrade vidare till en annan man jag kände som också hade en ansträngd relation till sin frontallob. Han var musiker, en musikalisk musiker – han sade att det gjorde fysiskt ont när han hörde en falsk ton.
Vänsäll var också han, en hjärtlig man som personifierade begreppet ’rejäl’. Men så kom ålderdomen, så kom den oresonliga och oberäkneliga häftigheten. En annan granne förde ett moraliskt inte helt oantastligt liv – men det ursäktar inte att den förstnämnde trängde sig in i dennes bostad bland flera gäster och utan förvarning slog till honom i ansiktet så att blodvite uppstod.
På det allra sistone blev musikern också glömsk av trafikreglerna. Så små, så små är pannans celler. Som virus.