I virustider behöver vi påminnas om att livet självt är en sjukdom, en dödlig sådan. Kvällens långa telefonsamtal ger perspektiv på saken.
Det finns bekanta som lider av invalidiserande besvär som inte getts officiellt erkännande av det som brukar kallas ”den medicinska vetenskapen” men mera korrekt borde benämnas ”läkarsamfundet”. Det är fråga om syndrom som exempelvis överkänslighet för vissa substanser och företeelser.
Att såra den som lider av sådant går lätt, det är bara att ifrågasätta hela den faktiska existensen av deras handikapp. (Det är en fadäs jag själv gjorde mig skyldig till genom att fråga en annan vän om det inte fanns någon form av behandling för det hon själv såg som en personlighetsvariant, inte en störning eller sjukdom.)
Men med synden kom döden i världen och jag går mot döden där jag går. Det verkligt tragiska som denna blogg handlar om är inte dessa vänners fysiska alternativt psykiska begränsningar. Den lekamliga döden är ju inte slutet för en kristen utan början på en bättre tillvaro. Detta hopp handlade kvällens samtal om. Nej, det tragiska är det faktum att hon som hatar liksom med förbundna ögon bestämt sig för att gå mot det slutliga mörkret.
Och ändå kunde den mörknande framtid vara ljus också för henne.