Men säg den glädje.
Det fanns gott om utrymme på dubbelbänken men ut från konditoriet trampade en ilsken man med påsar.
-Tänker du sitta där länge? undrade han.
Reminiscenser från mina studier i logik gav vid handen att:
a) han tänkte inte slå sig ned i närheten av mig för
b) han var rädd för smitta och
c) han ville ha min plats.
Så i stället för att fira konditoriets återupprättande med en längre session i solen, reste jag mig och lämnade platsen åt honom. Mild som jag är och medgörlig i världsliga angelägenheter.
Aldrig att jag önskade att han blir smittad.