Jag går med en stol på huvudet.
Det är inte för att det är mode, eller så. Men transporten från lopptorget fallerade pga. influensa och den behöver föras därifrån till en butik.
Promenaden går under en livligt trafikerad landsväg med fyra filer. Vid undergången står en kvinna och fotograferar.
Jag ser att mycket jord och sand från bron har rasat ner på gångvägen under. Rörstumpar och kablar sticker ut invid körbanan där uppe. ”Sådant som inte händer hos oss”, säger hon.
Kanske är hon reporter. Hon betraktar raset med stora ögon ur olika vinklar genom objektivet. Själva betongkonstruktionen är dock inte drabbad, det ser mera dramatiskt ut än det är.
Jag går med en stol på huvudet. Asterix och hans tappra vänner fruktade en enda sak. Men stolen skänker faktiskt en paradoxal trygghet, fastän den inte skulle erbjuda minsta skydd om det värsta hände. Ovanför dånar långtradarna ovetande förbi.
Det är faktiskt rätt många som går genom livet med stolar på huvudet. Tror sig sedan vara i trygghet när broarna brister vid undergången.