Den tyska litteraturen har många säregna österrikiska namn och ett av dem är Elfriede Jelinek.
Och det märkliga är att det är med en känsla av sympati för författaren man läser hennes neurotiska skildringar och förvrängda synpunkter på mänskligt samliv.
För hon är ärlig. Det är som när Marlen Haushofer går i väggen eller Ingeborg Bachmann läser egen vers. Dessa österrikiskor menar vad de låter förstå.
Det är en sällsynt egenskap men prisvärd, Nobelprisvärd. (Jag blir inte lika övertygad om Peter Handkes rena uppsåt.)
Om hon som hatar, och andra som likt Elfriede lidit av en förkvävande modersrelation, också kunde berätta om sin förtvivlan! Men nu låter hon den i stället drabba andra. Falskhet, falskhet i allt.