H C Artmann var en experimentell poet hos vilken det experimentella inte bara var ett förbigående maner utan poesins själva quinta essentia i dess jordiska mening.
Han skrev dikter på grov dialekt eller österrikiskt mål men i sina bästa stunder fångar han alltid det som inte låter sig fångas, på ett övertygande sätt.
Som nu när han vaknar ur en dröm:
im traum suche ich immer das weite
im traum suche ich immer das weite und
erwache im bett. frage: wie weit ist mein
bett vom traum entfernt?
Jag har börjat föra nattbok. Häromnatten befann jag mig i ett välbekant hus och blickade ut över ett annat, nästan lika välbekant. I drömmen befann sig dessa hus på samma ort – naturligtvis. (Det är bara i verkligheten det är långt emellan dem.)
De var båda tomma. Och jag var ensam.
Mycket verkligare än vakenheten syns mig denna min dröm – men wie weit entfernt?
Hon som hatar vill driva allt till utplåning och ensamhet, tomhetsdöden.