Det är höst nu och det regnar kallt. Jag sitter på essetsirT éfaC och betraktar mänskovimlet genom den regnstrimmade rutan. Det är dags att åter krypa in i världslitteraturen och värmen men ett sista möte må jag ändå skildra.
Och denna gång handlar det om henne som de andra, tjattrande ryssarna vid bordet intill får mig att minnas; en ryska som var mycket rysk.
Hon är också död nu.
Hon var lärare och hon hette Svetlana. I hennes överbelamrade lilla höghushem fanns mattor, kuddar, filtar och soffor i rönnens alla mjuka, varma färger. I ett hörn fanns ikoner och heliga föremål. Några var bara enkla tidningsurklipp.
Sina besökande vänner bjöd hon alltid på mat och jag tror att denna широкая душа bjöd sina ovänner också. Kulinariskt obevandrad minns jag blott ett: att bovetegryn är en omistlig del av det ryska köket.
Det är inte mycket. Men vad var det som överraskade mig?
Han heter Putin. Hon var en devot anhängare av Enade Ryssland och en av de största bilderna – dock inte bland helgonen, utan på anslagstavlan i farstun och i köket – föreställde lillefar Vladimir Vladimirovitj själv.
Med honom kom ordning och reda till Ryssland efter Gorbatjovs och Jeltsins kaos. Pensionerna kom i tid och tågen gick när de skulle. Ministrarna byttes inte ut varannan månad.
Och krigen, våldsamheterna i Ukraina och Georgien?
Mänskan är en motsägelsefull varelse. Requiescat in pace. Vila i frid till domens stora dag.